Det krävs många muskler för att en häst ska kunna hoppa ett hinder och ju högre hindret är desto mer måste musklerna jobba. Så för att minska hästens skaderisk vid hoppning gäller det att den har en riktigt bra grundstyrka. Det finns även muskler som snabbt och tidigt indikerar på en analkande skada.

DETTA HÄNDER I UPPHOPPET:
I upphoppet är det bicepsmuskeln som böjer armbågen och arm­bågsleden. Bicepsmuskeln har en stor betydelse för hopphästar eftersom muskeln är avgörande i både upphoppet och i landningen. 
För att bog­leden ska kunna dra ihop sig krävs det att delta­musklerna arbetar. Fram­benets carpalböjare heter den muskel som böjer frambenen. 
Trapezius eller kappmuskeln, är en s k triangulär muskel vid manken som lyfter upp den bakre delen av skuldran och för skuldran bakåt i upphoppet. Den här muskeln är inte så lätt att komma åt för dig som ryttare – det kan därför vara svårt att avgöra om den är spänd där eller inte.

Det krävs att höftledssträckaren är aktiv när hästen påbörjar sitt språng och därmed måste sträcka ut höften. 
Gastrocnemius, även kallad vadmuskulaturen, sträcker ut hasen. Även knäet måste sträckas ut tillsammans med höften, hasleden och vaden och det jobbet utför knästräckaren, som även är med och rätar ut hästens bakben. 
Longissimus som är den långa starka ryggsträckaren, ligger gömd under andra muskler och hjälper till att lyfta upp fram­delen. 
Lårspännarmuskeln (tensor fasciate latae) får arbeta hårt just i upphoppet. Den hittar du på utsidan av benet, bakom bakknät och bakom den muskel som ser ut som en uppblåst påse. Det finns en skåra som går framför muskeln och där kan man känna av hur mycket träningsvärk hästen har fått från går­dagens hoppning. 

TESTA!

Om hästen är spänd kan den börja sparka och vifta med svansen – bli irriterad helt enkelt. Skåran som definierar muskeln är förvisso eftertraktad, men den får inte bli för indragen.

DETTA HÄNDER I SPRÅNGET:
När både framben och bakben är uppdragna och hästen är mitt i språnget är det trapezius som håller upp och tillbaka bog­bladet. Om sadeln inte ligger som den ska vid bogbladet utan trycker kan hästen känna av det i denna fas (även en del i upphoppet), vilket ofta leder till att hästen hoppar med hängande framben. Det är då den övre bogbladshörnan som kommer i kläm och gör att hästen inte vill vinkla bogbladet och därmed dra upp sina framben. 
Bogledssträckarna är flera muskler som sträcker bogleden och skuldran. Sternocephalicus eller underhalsen, är den muskeln som bestämmer huvudets position i språnget. Om muskeln är spänd drar hästen in huvudet i språnget istället för att sträcka huvudet framåt. Brachiocephalicus, eller den långa halsmuskeln, är den delen av halsmuskeln som går över halskotorna och påverkar frambens­lyftet. Det här är en lång muskel som går ner över bicepsen och ända ner till frambenets överarm. 
Många muskler har två funktioner beroende på var i rörelsen hästen befinner sig. Den kan i ena stunden vara sträckare för en led och böjare för en annan led, en halv sekund senare. 
Höftböjaren som sitter djupt in i höften håller upp benet och böjer höftleden i språnget. 
Även vadmuskeln och en del av hamstrings, böjer i språnget knäet medan den i upphoppet istället sträcker hasen.

DETTA HÄNDER I LANDNINGEN:
Tensor- eller lårspännarmuskeln sträcker ut och böjer upp bakbenet. På människan är denna muskel extra välutvecklad på t ex löpare och höjdhoppare. Om muskeln är stram leder det till att hela benet blir stelt. Likaså är det med hästar, är muskeln stel kan hästen inte öppna upp bakbenen ordentligt i språnget utan hoppar med lite stela bakben, som den hellre drar under sig än sträcker ut ordentligt. 
För att förhindra muskeln från att spänna sig, eller för att lossa på spänningar, kan man massera uppe på muskelbuken.Alldeles för ofta fokuserar vi på leden och senan, men glömmer muskelpaketet som hör till. Om muskeln är spänd kan den rynka sig som hårda rynkor och får du en spänd muskel är det tyvärr ofta en signal på att det kan vara något problem med senan eller gaffelbandet i bakbenet. 
Även griffelbensskador, lösa benbitar eller annan nedsatt funktion i bakbenet, går ofta att läsa av på just den här muskeln som är väl värd att vara extra uppmärksam på. Genom att massera den till vardags kan du hålla hela bakbenet i trim, inte bara just den muskeln utan hela strukturen i skenan, allt från benstrukturen till senor och leder. Hästen kan bli väldigt irriterad om du trycker på muskeln vid träningsvärk eller om något är fel. Är det en äldre skada blir muskeln som en stram hård vägg. 

TESTA! 

Jämför med den andra sidan om du är osäker. Början på gaffelbandsskador är svåra att hitta och kan ligga och dra en stund, här kan du förebygga skadan om du upptäcker spänningarna i tid. 
Armbågssträckaren och triceps jobbar för att sträcka fram frambenen. 
I landningen måste bogsträckaren sträcka ut maximalt. Om hästen alltid landar på samma ben, alltså i samma galopp, kan den bli väldigt stel och för stark i den bogen, vilket gör att risken blir större för att skador på det andra frambenet. Gör därför en regelbunden kontoll av bogarna så att den ena inte blir stel och stum. Försök dock inte att göra den svaga bogen starkare, utan istället den starka bogen smidigare. Detta för att en stel bog gör att hästen måste parera med det andra benet tidigare, vilket kan leda till skador. Ofta fokuserar vi på den svaga sidan istället för den starka – som vi behöver göra smidigare. 

TESTA! 

För att under­söka smidigheten kan du lyfta frambenet och böja det i vinkel för att sedan föra det bakåt. Det benet som kommer längst bak är den smidiga sidan. 
När hästen sträcker ut benet med sträckaren behöver den hjälp av den bakre sågmuskeln, serratus thoracis för att hålla benet intill kroppen så att kraften centreras framåt och hästen inte fläker sig. Om serratus är spänd har hästen svårt att göra detta och sliter då på hov­leden och kotan. All stabilitet ska ligga i bogen och bringan för att und­vika slitningar i leder och senor. Många hopphästar får problem med framkotor, framknän och senor och detta beror ofta på stabiliteten och smidigheten i bogen. Serratus är lätt att känna, den ligger ovanpå rev­benen under sadeln. När muskeln är spänd blir den väldigt spänd i hörnan vid bogbladet. 

TESTA! 

Om muskeln är fluffig och fin är den i gott skick – men om det känns som om din hand närmast hoppar över den och slinter över muskeln, är den spänd.

» Hästar med ryggproblem kan hänga med ett bakben och börja riva för att dom är trötta i ländryggen. Har du en häst med mycket fullblod är sannolikheten större att den får känningar av Kissing Spines, då fullblod har tätare tornutskott, om dom hoppar mer och högre än dom är tränade för. Men ryggproblem kan bero även på andra saker och övertänjning av den långa ryggsträckaren är det vanligaste felet och detta kan du ofta se på att hästen hoppar flackt. Den behöver inte alltid hoppa flackt, men bli flacka på vissa typer av underlag och det visar sig lättare på en lösare bana. Flackheten finns då inte bara vid hoppningen utan även vid markarbetet men där är det inte alltid lika tydligt. Att hästen hoppar flackt eller går flackt är ett uttryck och betyder att hästen blir lång, hoppar plant och rakt istället för runt och lägger stor belastning på frampartiet.

Hästar med långa ryggar har en ökad skaderisk i ryggens mjukdelar och får lättar muskelproblem där. Detta beror på att höftböjaren får en ökad ansträngning för att hålla höfterna på plats och det blir en lång väg fram till frambenen för ryggsträckaren.

» Ett brett bäcken är att önska, alltså ett brett avstånd mellan höftknölen och korset, vilket möjliggör en större sätesmuskulatur. En häst med trångt bäcken hindrar sätesmusklernas utveckling vilket leder till att hästen inte får samma stöd till ryggen och bakbenen. Den tappar även kraft från bakbenen.

» På en hopphäst önskas ett långt skankben. Har du där en lång häv­stång, har du oftast en bra vinkel i höften. Det ska helst vara en öppen vinkel som inte är för rak. Du får därigenom en helt annan vägvinnande galopp.

» Spända vadmuskler vill vi naturligtvis inte ha! Men det är typiskt för hopp­hästar. Det är nästan det som präglar hopphästen mest och som gör att du bara genom att titta på musklerna kan se att det är en hopphäst – så stor skillnad kan det alltså vara mellan musklerna på hästar inom olika discipliner. Vadmuskeln kan du enkelt, och med fördel, massera själv med handen eller med en gummiskrapa.

» Lutande bogblad är att föredra framför ett för rakt brant bogblad.Ett lutande bogblad gör det lättare för hästen att få upp frambenen och det främjar musklerna bakom bogbladet vilket behövs till hoppningen – och då främst till landningen då dom ansvarar för att minska påfrestningen i senorna. En rak vinkel gör hela hästens rörelse lite stötig. Vinkeln i bogen gör dessutom hästen lättare i framdelen och att få på bakbenen. Lutningen bidrar också till och den har lättare att använda halsen i balans.

Hitta rytmen mellan hinder

UPPVÄRMNING
För att värma upp hästen är det nyttigt med en studs som innehåller tre hinder. Man ska börja hoppa den lågt, cirka 50 centimeter (du kan använda bara bommar på marken första gången, om det är en oerfaren unghäst) för att sedan stegvis höja upp det mittersta hindret. Ryttaren får då tillfälle att träna sin sits, sitta stilla och hitta balans medan hästen hoppar igenom serien.

Tänk på:
• Det är viktigt att hästarna tänker framåt, men samtidigt inte har för bråttom genom studsen. Hästarna ska hinna hoppa igenom kroppen och få runda språng. Det är viktigt att de hittar sin balans och kroppskontroll. Det är lätt att hästen hamnar i framvikt och river. Följ därför med utan att kasta dig fram på halsen.

• Som ryttare kan man inte påverka så mycket när hästen hoppar studs, utan den måste själv kämpa och bli smidig. Antingen blir det bra språng eller så måste man ta om det igen tills hästen har blivit kvick nog.

• När hästen har hoppat igenom studsen bra från båda håll - avsluta. Hoppar man övningen för länge får hästarna mjölksyra och blir trötta, övningen gör då mer skada än nytta. Det är mer krävande än man tror, speciellt när mittenhindret hamnar kring en meter.

• Alla hästar kan inte alltid ha samma avstånd i studsen. Normalt sett är tre meter lagom, rider man en stor eller liten häst kan man få öka alternativt minska avståndet något. Det är viktigt att man hittar ett avstånd som är lagom, för att hästen ska kunna arbeta på bästa sätt.

RÄKNA GALOPPSPRÅNG
Efter hästarnas uppvärmning på studsen är det dags att hitta rytmen och räkna galoppsprången mellan hinder (med 21 meters avstånd). Övningen går ut på att det ska se lätt och okomplicerat ut. Det ska inte synas vad ryttaren ger för hjälper, det vill säga, inga stora ryckiga rörelser med händerna och inget ojämnt tempo. Avståndet ska hoppas först på sex galoppsprång och sedan på fem, både på båge och på rakt spår.

Tips:
• När hästen värms upp, tänk på att göra övningar så att hästen lyssnar. I trav, bryt av till skritt två steg och sätt igång igen - upprepa. I galopp, öka fyra språng, ta tillbaka tre - upprepa tills hästen lyssnar.

• Tänk på att varje gång man höjer hindren så blir avståndet något kortare.

• Sitt gärna och vänta ut hästen, sätt inte för mycket fart när det bara är små hinder för hästen att ta sig över.

• Tänk hela tiden framåt ... framåt innan första hindret, inte tappa galoppen. Direkt efter landningen - tänk i stället vänta ... vänta.

• Gör en halt mellan hindren om hästen rusar på för mycket och blir för stark. Gör man det en eller två gånger brukar hästarna lära sig att vänta på ryttaren och man kan den tredje gången rida på igen och få ett bra språng.

• Väljer man den "rätta" vägen, längs en mjuk båge, blir avståndet normalt. Kortas vägen genom en rakare linje, blir avståndet trängre. Av detta kan man lära sig att rytm, vägar och avsprångspunkter har stor betydelse för resultatet på banan.

Ett spö kan aldrig användas för att ventilera ryttarens temperament, sådant spöbruk är alltid överdrivet. Ett spö får aldrig användas efter att ekipaget blivit uteslutet. Rundslag är aldrig tillåtet.

Med rundslag menas när spöhanden lyfts högre än ryttarens axel. Om hästens skinn går sönder är det alltid överdrivet användande av spö.

En ryttare som missbrukat eller överdrivet använt spöet blir avstängd och kan dessutom få böter.

Om hästen blöder på flankerna, i munnen eller ur näsborrarna, eller har märken efter överdrivet använde av spö eller sporrar var som helst på hästen medför detta avstängning.

Det är viktigt att du rider med rätt bett på din häst. Hästens mun är väldigt känslig och därför måste bettet vara rätt avpassat för den. Ta gärna hjälp utav din tränare eller någon annan erfaren person vid utprovning av bett.

Vanligt tränsbett med runda ringar, ledat på mitten, och ska vara massivt. Bettet används till normala hästar.

Tredelat tränsbett med runda ringar, finns många olika varianter. Väljer man ett bett med rund kula i mitten så är det lite mildare mot ett bett med en platta i mitten. Använd till normala hästar, hästar med låg gom. Ett bett att rekommendera då det är milt mot hästens mun.

Tvådelat syntetsbett används på hästar som är känsliga i munnen och lätt får sår av vanligt bett. Är även lämpliga på hästar som är överkänsliga mot metaller. Du kan också använda ett vanligt bett och tejpa på en speciell latextejp på ytterkanterna.

Pessoabett är ett rätt så vanligt bett men passar bara till ett fåtal hästar. Bettet kan göras olika skarpt beroende på vilken ring du sätter tygeln i. Mildaste är att sätta tygeln i den stora ringen. Nackdelen med bettet är att hästen lätt kan bara böja på nacken och inte våga ta ett bra stöd på bettet.

Kulbett består av många rörliga delar och är lämplig på hästar som är stumma i munnen och vill hänga i bettet. Bettet sitter lite högre upp än ett vanligt bett så att inte hästen kan lägga över tungan över bettet.

Hackamore är bett som kräver en rutinerad ryttare då bettet inte fungerar som ett vanligt bett. Du bör vara stadig och balanserad när du rider med ett hackamore. Ta till hjälp när du ska passa in bettet om du känner dig osäker.

Viktigt att tänka på är att den övre delen av bettet inte får gå mot hästens kindben när man tar i tygeln, men den får inte heller sitta för lågt så att den verkar för långt ner på hästens känsliga nosrygg.

Bettet bör också vara tillräckligt långt över nosryggen så att hästen inte får sidstycket i ögat när man tar tag i tygeln. Den delen som ligger över nosen ska vara fodrad. Du kan med fördel använda martingal på din häst när du använder hackamore så att du får lite mer stabilitet. Bettet används på hästar som har munfel och hästar som är väldigt heta.

Kandar är ett bett som består av två bett, ett bridongbett och ett stångbett. Bridongen är ett tunt tvådelat tränsbett med små ringar. Stången har sidostänger eller skänklar och en kindkedja. Kandaret är skarpare än ett tränsbett och man använder två tyglar så det krävs en rutinerad ryttare för att hantera kandaret på rätt sätt.

När du ska prova ut ett kandar ta då hjälp med någon erfaren person så att du får ett som passar din häst. Detta bett ser man vanligtvis på dressyrhästar på en högre nivå.

Vid laghoppning gäller bestämmelserna för bedömning A med följande tillägg.

Laghoppning är en tävling, i vilken ett visst antal ryttares (lagets) individuella resultat sammanräknas. I varje lag ska tre och högst fyra ryttare starta, beridna på var sin häst.

Banan rids av lagets ryttare antingen en gång eller två gånger inom loppet av samma dag. Om den senare formen för tävlingen ska tillämpas ska det stå i propositionen.

Felpoäng räknas för varje ryttare enligt felpoängtabellen.

Lag, vars ryttare under pågående deltävling av en eller annan orsak uteslutits, blir inte uteslutet. Ryttare som uteslutits eller utgått tilldelas samma felpoäng som den mest belastade ryttaren i samma omgång, ökat med 20 samt erhåller klassens maximitid.

De felpoäng ryttaren själv ådragit sig innan den utgick räknas sålunda inte. Samtliga som uteslutits eller utgått i en och samma omgång ska ha lika antal fel.

Det lag vars tre främst placerade ryttare fått lägsta sammanlagda felpoängsumma är segrare, det därefter nr2 osv. rids banan två gånger sammanräknas i varje omgång för sig de tre främst placerade ryttarnas resultat.

Om lagets sista ryttare inte kan påverka resultatet behöver den inte rida. Gäller oavsett omgång eller omhoppning.

Om två eller flera lag fått lika lägsta felpoängsumma, äger en omhoppning på tid rum mellan dessa lag. Startordningen i omhoppningen ska vara densamma som i grundomgången.

Resultatet av de tre bästa i omhoppningen räknas. Får i omhoppningen två eller flera lag åter lika felpoängsumma, skiljs de åt genom ryttarnas sammanlagda tid i omhoppningen. Är även tiderna lika förklaras lagen likaplacerade.

Lag, som inte varit berättigade att delta i omhoppningen, men som har lika antal felpoäng, skiljs åt genom de tre främst placerade ryttarnas sammanlagda tid. Är även tiderna lika förklaras lagen likaplacerade.